Fallskärmar är ett systemfel

Fallskärm?!
Varför behöver man det om man inte tänker hoppa ut från ett flygplan?
I Vimmerby finns "fallskärm" för höga chefer, förmodar jag, efter att kommunen tvingades betala 2 årslöner till en tidigare kommunchef som beviljades arbetsfrihet.
(Bara det ordet...arbetsfrihet...)
Kom att tänka på det här med fallskärm sedan engagerade journalisten Henrik Simonsson (Eksjö) i lördags haft intressanta artiklar i ämnet i Vimmerby Tidning.

Det har alltså blivit så här i vårt land:
De som är höga chefer i statliga bolag och verk ska först ha en väldigt hög lön, gärna 100.000-200.000 i månaden. Klarar de sedan inte jobbet så ska de ha en hög "fallskärm" - vilket betyder bibehållen lön i 2-3 år utan att behöva arbeta.
Hur är det bara möjligt att folk kunnat förhandla sig till sådana avtal?
Kompetensbrist, säger någon. Ja, ellerr förmåga att sälja in sig själv. Eller förmåga att bygga ett eget, stort varumärke kring sin person. Eller stor oförmåga hos de som anställer...
Jag, som jobbat med säljare i stort sett hela mitt yrkesverksamma liv, inser vikten av säljare som skiljer ut sig positivt resultatmässigt. Men någonstans går en gräns. Ofast är yrket förknippat med provisioner och säljer man då bra, tjänar man bra.
En anställd VD i ett bolag kan också ses som "säljare" - leder han bra, tar bra beslut etc så skapar det resultat och att han/hon får del av det genom tantiem, provision, bonus eller vinstdelning är bara naturligt. Hans/hennes påverkan är så stor.
Jag har aldrig tvekat att skapa löneskillnader, att se till att folk på samma jobb kan ha olika löner, som kan bero på engagemang, resultat, kompetens, erfarenhet eller annat.
Men sådana hårresande nivåer som i fallskärmsfallen?!
Om man skulle bli chef för ett monopolbolag, som gamla Apoteket; Vad motiverar då att man ska ha 100.000 kronor i månaden och dessutom fallskärn i 3 år?
Jag menar; 90 % av jobbet är ju redan gjort eftersom du blir VD i ett monopolföretag. (Ett av de stora uppdragen som VD är ju att kunna konkurrera på en marknad.)
Hur många VD:ar eller vice VD:ar i Sverige skulle kunna klara chefsskapet i ett monopolbolag för kanske 60.000 i månaden? Eller kanske 50.000 i månaden?
Det är sanslöst att politiker medgett detta i statliga bolag.
Jag måste säga att i privata företag får man göra vad man vill med sina pengar. Det har ingen med att göra. Men jag tror fallskärmarna är färre där än hos myndigheter och i statliga verk och bolag.
Om man blir anställd i kommunala sammanhang så är det ett helt annat jobb än i privata bolag, man lever i två olika verkligheter. Man ska givetvis ha betalt efter kompetens men om man misslyckas, kanske på grund av bristande kompetens - varför ska man då ha extra betalt i form av en fallskärm? Det är direkt stötande.
Systemfelet har kommit in och det är svårt ändra.
Kanske det bara är en lagändring som fungerar?