Vem är lägst och vem är högst?

Debatten om reformen Hushållsnära tjänster, RUT, biter sig fast och blir sannolikt en valfråga. Jag trodde i min enfald att det inte skulle bli så.
Grunden är givetvis ideologiska skillnader.
Inte minst inläggen på denna blogg visar, typ "vem vill städa åt någon annan, i någon annans hem?", att det finns motstånd mot vissa yrkesgrupper.
Jag har så svårt att se detta.
Själv äger jag en restaurang och ett hotell.
Jag har inga problem med att åka hem med mat till någons hem, duka upp, servera och ta hand om disken efteråt. Inte heller min personal.
På denna blogg skriver signaturen Usain:
"ROT är helt ok, men med RUT är det svårare. Sammantaget ger förmodligen RUT ett positivt bidrag till ekomomin, men på den sociala/moraliska sidan blir det tveksamt. En ROT-hantverkare känner inget underläge i att arbeta i ett hem, snarare tvärtom har de en hög svansföring och det är tillfälliga inhopp. Med RUT kommer det gamla herrskap-tjänstefolkproblemet fram och pigdebatten. Det är lite för privat att städa i en annans hem och "pigan" är klart den svagare parten. Så frågan är om man med mina skattemedel ska subventionera hemstädning? Är du för fin att ta hand om din egen skit frågar sig nog mången skattebetalande arbetare? Vem som vinner i valet -10 på den frågan återstår att se. "
Utifrån detta resonemang kan vi inte ha ett enda serviceyrke i landet.
Hemtjänsten kan inte finnas - du betalar ju faktiskt för den ur din egen plånbok när du betalar skatt. Men det ses inte så.
Catering, restaurangservice kan inte finnas - du får din middagsdisk uppdiskad ("lite för privat?") - och betalar för den ur din egen plånbok. Men om du betalar till en restaurang är det annorlunda.
Vad händer med alla de bilrekonditioneringsföretag som "städar skiten" ur din egen bil? Mot betalning. Är inte din bil, ditt kök, din diskho lika privat?
Innebär vänsterideologin att vi inte ska betala för något enda i vårt privata hem, och att den som utför det inte har ett värdigt jobb, ja då ska hela omsorgssektorn omprövas.
Varför ser inte vänsterns folk att de betalar ur egen ficka även när utövaren betalas med skattemedel? Hemtjänsten är väl i högsta grad privat! Man är ju inpå kroppen på sina kunder.
Var är skillnaden: betalningen, utförandet, leveransen, företagsformen?

En annan vinkel:
Om jag köper ett frimärke - är det inte mina pengar längre då?
Svaret är att det är mina pengar tills brevet levererats, först då tillfaller pengarna posten. Visst har Posten pengarna i handen, men jag kan rättsligen kräva dom tillbaka.
Enda undantaget till denna princip är offentliga sektorn. För till den måste jag betala vare sig jag får tjänsten utförd eller inte. Det kallas solidariskt betalningsansvar för vår gemensamma välfärd, och jag kan förlika mig med detta. Pengar är inte allt i världen, och folk gör så gott de kan.
Men även den som betalar så lite som 100 kronor i skatt på ett år vill ha ut något för den hundringen. Att de som betalar 100.000 i skatt på ett år vill ha ut något för detta är självklart.
Ideologiskt skiljer vi oss här, tror vänstern, och menar att den som betalar lite i skatt är nöjd med offentliga sektorn och den som betalar mycket skatt, är missnöjd.
Så är inte fallet. Samtalar man med vanligt folk så tycker de verkligen att prestationen generellt inom sjukvård, omsorg etc inte är prisvärt i offentlig sektor (skiljer sig också mellan landstingen, exempelvis mellan småstad-storstad) , medan de tror att den skulle vara det i privat sektor. Antalet mänskliga misstag är procentuellt nog lika stort i båda driftsformerna.
En lyhörd politiker måste dra en slutsats och erbjuda både ock för att se om konkurrensen kan dra upp prisvärdheten hos båda.

Statskapitalism
En höginkomsttagare förlikar sig med att hon får betala 60% i skatt och mer, om hon får något för pengarna.
Av någon outgrundlig anledning vill inte vänstern detta, man vill ideologiskt ha ett enda alternativ och prisvärdheten ska inte bedömmas av kunden, utan av politiker som taxerar ut priset utefter kostnader, inte utefter prestation.
Detta är den stora skillnaden mellan blått och rött och den är helt avgörande för allas välfärdsutveckling, även de röda väljarnas.
Sätter man in detta resonemang i RUT-debatten finner man att skälet till att vänstern säger nej är just att man vill ha in RUT-pengarna till staten, som ska bestämma vad/vilka tjänster som ska utföras och till vem. Utan konkurrens.
I debatten tar man till argumentet att "ingen vill utföra jobb i någons privata hem" - trots att det sker idag i offentliga sektorns regi.
Det handlar inte om "arbete i privata hem", det handlar om något jag vill kalla för statskapitalism: makt åt en politik- och byråkratorganisation som inte konkurrensutsätts och inte är kundstyrd. Privata alternativ kan blottlägga skillnader i utövandet, i ledarskapet, i ägandet, i medarbetarinflytandet - därför säger vänsterideologerna nej.
Någon som drar paralleller till Kina och Googles kamp där...?
Något vänstern inte förstått är att marknaden är kundstyrd. Så i diskussionen vem som är lägst och vem som är högst så är svaret många gånger att kunden står högst.
Och om diskussionen handlar om ett företag så är det det kompetens- och viljestyrt vem som är högst eller lägst.
Det skulle gynna alla om också offentliga sektorn kom in under marknadens villkor.