En försäkring är en försäkring, inget bidrag

Min lokala Vimmerby-debatt om sjukförsäkringen fortsätter här.
(För dig som vill se alla 15 kommentarer sedan förra gången kan leta under rubriken ”Putsa till sjukförsäkringssystemet ännu mer...” bland inläggen i maj i spalten till höger.)

Phuu...denna debatt/fråga är omfattande och har nog lockat mest kommentarer på hela bloggen. (Själv skrev jag ett långt inlägg nyss och då havererade datorn bara plötsligt.) Ska försöka börja om här.

Här är mina samlade svar på det som sagts efter förra svaret:
1) 70% tillbaka till arbete innebär inte 70% heltid, utan givetvis också deltid.

2) Tre månader utan inkomst. Det är oacceptabelt. Jag tycker inte att man ska få socialbidrag under tiden man utreder hur arbetsförmögen man är.

3) Försäkringsfrågan. Arbetslöshetsförsäkringen är en omställningsförsäkring, man parkeras på en korttidsparkering för att alla snabbt ska kunna hjälpa till med nytt jobb. Att ersättningen är lägre än lön är ett av incitamenten för att alla ska göra sitt yttersta för att nytt jobb ska hittas. Sjukförsäkringen är en försäkring för att man ska ha full ersättning när man blivit sjuk. Det är inget bidrag. Jag anser att den är att jämställa med en hemförsäkring; du är "fullvärdesförsäkrad" och då ska du också ha det du betalat skatt för; din ersättning. Sjukförsäkringen anser jag är fundamental i en välfärdsstat.
När sjukdom inträffar ska man ha det man betalat till; vård av sjukvården, rätt och bra bemötande av statens tjänstemän och också uppmärksamhet så att alla drar åt samma håll, mot läkning. Rehabiliteringen är i första rummet.
När sådan inletts och startats upp, ska man återkoppla och se om det finns en arbetsförmåga, sannolikt delvis. Under tiden det prövas ska man ha kvar sin sjukförsäkring. Finner man att det finns ex. 30% arbetsförmåga ska man sjukskrivas till 70%, resterande 30% ska man ha a-kassa och då kommer man på denna korttidsparkering som det ska gå snabbt på. Det ska också vara ett jobb, ingen terapi. Terapi är inte jobb, utan får man terapi ska man ha 100% sjukersättning. Ingenstans ska det uppstå en parkeringsplats som heter ”ingemansland” och där socialen finns. Dom har andra uppgifter. Socialen är den yttersta tjänsten i välfärdsstaten, den är enligt min mening till för att skapa en lägstanivå som någon kan leva och existera under, den är skyddsnätet. Också till socialen har vi betalat skatt, också den ska fungera, men fyller en uppgift för en annan livssituation.
För att man är sjuk ska man inte hamna i ett skyddsnät som är till för en annan situationen i livet. En försäkring är en försäkring, inget annat. Försäkringen är dessutom pengar som betalats till staten, socialen är kommunala omsorgspengar. Det är äpplen och päron.
Om man finner att den sjuke inte kan rehabiliteras ska sjukpension diskuteras. Tror handläggaren av någon anledning inte på läkare 1:s bedömning ska läkare 2 och kanske 3 också konsulteras. Inte konstigare än att vi kan kalla inte olika skadereglerare när hemförsäkringen ska utlösas.
Tvistar man är det 100% sjukskrivning. Jag tycker också attg hemförsäkringen ska betalas ut vid en tvist – och rättas i efterhand. Det kan ju annars bli så att en familj står hemlös på grund av att försäkringsbolaget har annan uppfattning. Men i det fallet står försäkringsbolaget för ersättning (hotell, kläder och annat) när huset brunnit.
Ni kanske tycker att jämförelsen är krass, men faktum är att en försäkring är just en försäkring. De kan man aldrig komma runt.
Finner man att sjukpension är det rätta ska sjukpensionering göras. Här kan man i terapeutiskt syfte låta sjukpensionären vara på sitt jobb, utan krav på prestation eller tidsmängd utan av humana skäl, och ändå ha sin ersättning. Men även vid sjukpension bör rehabkedjan innehålla en kontakt med arbetsmarknad, på vägen kan man finna en arbetsmöjlighet med inkomst. Men observera, inga ersättningar dras bort förrän detta hittats i så fall.
Min grundsyn är den att ingen vill vara sjuk, ingen vill bli sjukpensionär. Den som är sjukpensionär vill komma tillbaka men kan inte. Den grundsynen måste gälla tills motsatsen bevisats. Samma gäller en sjuk. Att vi sedan fann en eskalering av ”utbrända” som kanske mer var ”vidbrända” i livet före 2006 innebär bara en slutsats av att vi måste hantera sjukförsäkringen på annat sätt. Det är det Alliansen gjort nu. Det i sig innebär inte att allt blivit rätt. Det som jag tycker är fel, tycker många moderater också är fel. Det argumenterar vi för ska ändras.
Allmänt kan jag säga att man måste som tjänsteman och politiker ha inlevelseförmåga, att kunna leva sig in i en situation. Jag har inte svårt att leva mig in i att bli sjuk och hamna i ingemansland. Jag skulle själv inte acceptera det, och därför argumenterar jag i frågan och försöker påverka beslutsfattare på andra nivåer. Men jag stöder sjukreformen som sådan, dess idéer om rehabkedja, uppmärksamhet, fokus på återkomst till arbetet. Det betyder inte tvång; att tvinga en människa med gipsad arm att stå i restaurangdisken och diska med en arm. Utgångspunkten är att man gör något gott för den sjuke, som kan bidra till läkningsprocess och trygghet. Inte till stress och oro.
Sedan finns det psykisk ohälsa som inte går att dela upp i deltider. Ofta innebär sådan ohälsa en hundraprocentig sjukskrivning. Man är ju inte frisk mellan sju och tio på morgonen liksom, och sjuk resten av dagen.
Det finns åtskilliga fall där många är glada över uppmärksamheten man får nu, och att de kunnat komma tillbaka till arbete till viss del. Den stora sjukskrivningsmassan på 550.000 var tyvärr inte homogen, om jag får uttrycka mig så. Här fanns sjukskrivna som till viss del kunde arbeta men ingen gav dem uppmärksamhet.
Jag känner fall där man inte fick en kontaktperson på sjukkassan på 8 år. Det är inte humant. Men många är i kläm just nu, och därför deltar jag i debatten med mina åsikter för att man ska rätta till misstagen. Det man först måste göra är att se till att sjukförsäkringen omfattar utredningsperioden, den är inte socialens område.