Om att gasa och bromsa i politiken

Känner du någon Vimmerby-politiker vars parti har bra idéer om sjukvården?
I så fall tillhör du de nära femtio procent av svenskarna som kan ange ett parti som har just bra idéer om sjukvården - andra hälften känner inte till något sådant parti...
Ungefär samma fördelning är det när svenskarna ska peka ut politiska partier som har bra idéer om friskvård...
(Källa: Kairos Futures långtidsstudie "Opinion Hälsa" som publiceras i april och som man släppt några lösryckta rader ur i ett nyhetsbrev.)

Att landstinget genom åren, ur ett Vimmerby-perspektiv, misslyckats med vårdutbudet är ställt utom all tvivel. Vi har gått ifrån att ha ett eget sjukhus till att ha en vårdcentral.
Vårdutbudet har fokuserats till Västervik och Kalmar och om nästa steg är att fokusera den till Linköping lär väl både Västervik och Kalmar få större insikt i hur vi har det som ligger lite bredvid.
Det är diskussion på nivån om vi ska åka själva eller få ambulans, hur många ambulanser det behövs etc.
Egentligen handlar det om vad vi får för vårdkvalité, hur snabbt och hur rätt den kommer till oss, och hur effektiv den är.

I min värld skulle jag vilja se större vårdcentraler i alla kommuners centralorter, som skulle klara 90 procent av alla de hälsoproblem som kan uppstå. Dessa vårdcentraler ska skötas av kommunerna så stora samordningsvinster kan göras med barn- och äldreomsorg samt skola.
Sedan skulle dessa kompletteras med stora regionala, statligt drivna sjukhus där alla experter fanns. För om jag blev allvarligt sjuk är det meningslöst att ta resan till vårdcentralen i Vimmerby, via Västervik, Linköping och därefter Karolinska.
Det räcker med Vimmerby och därefter Linköping.
Att ha en extra politikernivå i form av landsting tycker jag är slöseri.

Sjukvården tror jag, och det bekräftas också av undersökningar, är en mycket viktig fråga för svenskarna. I Vimmerby drevs sjukvårdsfrågorna hårt av forne chefredaktören och centerpolitikern Ingmar Karlsson, som slogs med namninsamlingar och spränglistor för Vimmerby Sjukhus.
I backspegeln får man ge Karlsson rätt i hans farhågor; Vimmerbys sjukvård har inte mått bra sedan neddragningarna började.
Om vi går så långt tillbaka i tiden som vid landstingssammanslagningarna; när norra och södra länet skulle slås ihop så sa min framlidne far när vi diskuterade politik hemma, att södra landstinget lovade att norra landstinget skulle vara helt orört och få samma prioritet som södra länet, trots att sätet var Kalmar.
Vi kan också se där att det inte blev så.
Säkert kan de mindre tätorterna säga samma sak när Vimmerby blev storkommun; löften som senare sveks.

Man måste förstå sammanhangen med offentlig- och privat service. Neddragningar leder till andra neddragningar och satsningar leder till nya satsningar. Börjar man montera ned så är det enkelt att montera ned ytterligare ett steg och ännu ett steg.
Ibland måste man montera ned, men viktigt är att man då samtidigt monterar upp. Att både bromsa och gasa. Det kallar jag att vara flexibel, förändringsbenägen och följsam mot omvärlden.

För att ett företag ska etablera sig i en ort måste man ha en service och andra etableringar en bit över toleransgränsen. Och den gränsen är ganska hög för ett företag, men låg för en politiker.
Jag tror att den långsamma avvecklingen av sjukvården i Vimmerby har lett till att den finns med i bedömningen av etableringar, som ett minustecken, precis som en skola i Djursdala finns med som ett plustecken när folk ska fundera på om man ska flytta dit.

Som blivande kommunpolitiker i Vimmerby vill jag se helheten, engagera mig i de viktiga strukturfrågorna oavsett om det gäller polis och sjukvård, som styrs från Kalmar, eller om det gäller bygdeskolor som styrs från stadshuset.
Jag vill ställa om, både gasa och bromsa, och anpassa, förändra och förnya.
Det finns andra sätt att tänka än de som nu praktiserats.
Vi måste få ett helhetsgrepp över Vimmerby kommun - "bypolitik" är inte enbart att slåss för sin egen by, det är att slåss också för sina närmaste grannar. Vad kan vi göra tillsammans? Kan vi dela kostnader, utbud, administration
Vi måste tänka nytt!

Vem är lägst och vem är högst?

Debatten om reformen Hushållsnära tjänster, RUT, biter sig fast och blir sannolikt en valfråga. Jag trodde i min enfald att det inte skulle bli så.
Grunden är givetvis ideologiska skillnader.
Inte minst inläggen på denna blogg visar, typ "vem vill städa åt någon annan, i någon annans hem?", att det finns motstånd mot vissa yrkesgrupper.
Jag har så svårt att se detta.
Själv äger jag en restaurang och ett hotell.
Jag har inga problem med att åka hem med mat till någons hem, duka upp, servera och ta hand om disken efteråt. Inte heller min personal.
På denna blogg skriver signaturen Usain:
"ROT är helt ok, men med RUT är det svårare. Sammantaget ger förmodligen RUT ett positivt bidrag till ekomomin, men på den sociala/moraliska sidan blir det tveksamt. En ROT-hantverkare känner inget underläge i att arbeta i ett hem, snarare tvärtom har de en hög svansföring och det är tillfälliga inhopp. Med RUT kommer det gamla herrskap-tjänstefolkproblemet fram och pigdebatten. Det är lite för privat att städa i en annans hem och "pigan" är klart den svagare parten. Så frågan är om man med mina skattemedel ska subventionera hemstädning? Är du för fin att ta hand om din egen skit frågar sig nog mången skattebetalande arbetare? Vem som vinner i valet -10 på den frågan återstår att se. "
Utifrån detta resonemang kan vi inte ha ett enda serviceyrke i landet.
Hemtjänsten kan inte finnas - du betalar ju faktiskt för den ur din egen plånbok när du betalar skatt. Men det ses inte så.
Catering, restaurangservice kan inte finnas - du får din middagsdisk uppdiskad ("lite för privat?") - och betalar för den ur din egen plånbok. Men om du betalar till en restaurang är det annorlunda.
Vad händer med alla de bilrekonditioneringsföretag som "städar skiten" ur din egen bil? Mot betalning. Är inte din bil, ditt kök, din diskho lika privat?
Innebär vänsterideologin att vi inte ska betala för något enda i vårt privata hem, och att den som utför det inte har ett värdigt jobb, ja då ska hela omsorgssektorn omprövas.
Varför ser inte vänsterns folk att de betalar ur egen ficka även när utövaren betalas med skattemedel? Hemtjänsten är väl i högsta grad privat! Man är ju inpå kroppen på sina kunder.
Var är skillnaden: betalningen, utförandet, leveransen, företagsformen?

En annan vinkel:
Om jag köper ett frimärke - är det inte mina pengar längre då?
Svaret är att det är mina pengar tills brevet levererats, först då tillfaller pengarna posten. Visst har Posten pengarna i handen, men jag kan rättsligen kräva dom tillbaka.
Enda undantaget till denna princip är offentliga sektorn. För till den måste jag betala vare sig jag får tjänsten utförd eller inte. Det kallas solidariskt betalningsansvar för vår gemensamma välfärd, och jag kan förlika mig med detta. Pengar är inte allt i världen, och folk gör så gott de kan.
Men även den som betalar så lite som 100 kronor i skatt på ett år vill ha ut något för den hundringen. Att de som betalar 100.000 i skatt på ett år vill ha ut något för detta är självklart.
Ideologiskt skiljer vi oss här, tror vänstern, och menar att den som betalar lite i skatt är nöjd med offentliga sektorn och den som betalar mycket skatt, är missnöjd.
Så är inte fallet. Samtalar man med vanligt folk så tycker de verkligen att prestationen generellt inom sjukvård, omsorg etc inte är prisvärt i offentlig sektor (skiljer sig också mellan landstingen, exempelvis mellan småstad-storstad) , medan de tror att den skulle vara det i privat sektor. Antalet mänskliga misstag är procentuellt nog lika stort i båda driftsformerna.
En lyhörd politiker måste dra en slutsats och erbjuda både ock för att se om konkurrensen kan dra upp prisvärdheten hos båda.

Statskapitalism
En höginkomsttagare förlikar sig med att hon får betala 60% i skatt och mer, om hon får något för pengarna.
Av någon outgrundlig anledning vill inte vänstern detta, man vill ideologiskt ha ett enda alternativ och prisvärdheten ska inte bedömmas av kunden, utan av politiker som taxerar ut priset utefter kostnader, inte utefter prestation.
Detta är den stora skillnaden mellan blått och rött och den är helt avgörande för allas välfärdsutveckling, även de röda väljarnas.
Sätter man in detta resonemang i RUT-debatten finner man att skälet till att vänstern säger nej är just att man vill ha in RUT-pengarna till staten, som ska bestämma vad/vilka tjänster som ska utföras och till vem. Utan konkurrens.
I debatten tar man till argumentet att "ingen vill utföra jobb i någons privata hem" - trots att det sker idag i offentliga sektorns regi.
Det handlar inte om "arbete i privata hem", det handlar om något jag vill kalla för statskapitalism: makt åt en politik- och byråkratorganisation som inte konkurrensutsätts och inte är kundstyrd. Privata alternativ kan blottlägga skillnader i utövandet, i ledarskapet, i ägandet, i medarbetarinflytandet - därför säger vänsterideologerna nej.
Någon som drar paralleller till Kina och Googles kamp där...?
Något vänstern inte förstått är att marknaden är kundstyrd. Så i diskussionen vem som är lägst och vem som är högst så är svaret många gånger att kunden står högst.
Och om diskussionen handlar om ett företag så är det det kompetens- och viljestyrt vem som är högst eller lägst.
Det skulle gynna alla om också offentliga sektorn kom in under marknadens villkor.

Så ska vi spara i Vimmerby kommun

Byråkrati och adminstration måste minska.
Det är där jag vill att Vimmerby kommun ska göra besparingar - inte i vård, skola och omsorg.
På den här bloggen har det ifrågasatts om vi verkligen har för många administratörer i Vimmerby.
Svaret är otvivelaktigt ja.
Man säger då att flera har myndighetsuppdrag. Jag svarar: skär ned på dessa då. Att ha kontrollanter som kollar kontrollanter (miljö- och hälsa exempelvis) är huvudlöst.
Att ha flera lager av politiska organisationer (kommuner, landsting, regionförbund) är lika huvudlöst.
Att ha flera uppsättningar byråkrater, som gör samma sak, bara några mil ifrån varandra, som i Vimmerby, Hutlsfred, Västervik, Kinda, Eksjö är slöseri.

Nya miljarder från Alliansen
Alliansen ger kommuner och landsting 17 miljarder kronor extra i år, 2010.
Det är pengar som syftar till att värna "välfärdens kärna; vård, skola och omsorg" och det är ju vällovligt.
Men det finns ett problem.
Pengarna syns inte vara öronmärkta för operativ personal, och det är byråkraterna som först får dem att fördela. Tror någon att man inte först ser till sitt eget skrå...?
Risken är väldigt stor att pengarna fördelas till 70% byråkrater och administratörer och 30% operativa dagisfröknar, lärare och omsorgspersonal.
I en forskarrapport från Tankesmedjan Timbro i december i fjol - (läs den här.) - visar man hur kommuner och landstings minskande behov av lärare och vårdpersonal kompenserats genom att fler administratörer anställts.
På så sätt har man lyckats behålla samma sysslesättningsnivå.
Trots att skatteintäkterna i löpande priser växte med 30 procent växte yrkesgrupperna inom vård, skola och omsorg med bara 9 procent, enligt Timbro-rapporten.
Vem tog dom andra pengarna...?
Ja, tittar man på hur sysselsättningen växte inom kategorin "administratörer i offentlig förvaltning" så var den tre gånger så stor, totalt 29% ökning!

Vid kommunala sparbeting i Vimmerby i framtiden ska man titta efter kostnader så långt från kunden som möjligt - det är inte ute på dagis, i skolan, eller i vården. Det är inne i stadshuset.
Låt oss göra en administrativ storkommun, låt oss dela på tjänster och fundera över vad som ska göras. "Nice to do or need to do?" är en väldigt bra fråga när man funderar över vad pengar ska räcka till.

Landstinget är till ingen nytta...

Landstinget satt på Gränsö i Västervik i veckan och diskuterade vård bland annat.Här i Vimmerby driver landstinget vår vårdcentral (sjukhus vill vi gärna säga i Vimmerby) och vår folkhögskola. Sjukhuset har man år efter år nedmonterat till en vårdcentral.
(Kuriosa: man kan följa en del landstingspolitiker på webben där de sitter och twittrar eller bloggar, undrar om de vet att folk verkligen läser det de skriver... Googla gärna dina landstingspolitiker och koppla upp dig till deras blog eller twitter, det ger en bra bild av hur fokuserade de är och hur de tänker.)
Jag har precis fått en tidning i handen som Roxx gjort åt ett privat vårdföretag/koncern i Sverige.
Detta lovar detta privata företag som driver vård- och hälsovårdscentraler, mödravårdscentraler. barnavårdscentraler och specialistmottagningar:
- Du får tillgång till bra och öppen vård, på de tider som passar dig bäst.
- Du får kunnig och serviceinriktad personal som sätter patienten i focus.
- Det är enkelt att komma i kontakt med oss, våra mottagningar har generösa öppettider.
- Det är lätt att komma fram till oss på telefon.
- Det finns bokningsbara akuttider redan samma dag.
- Det finns drop-in-mottagning samma dag.
- Du har möjlighet att boka tid via internet på många av våra enheter.
Låter det inte jättebra?
Genom Vårdvalet har vi idag möjlighet att välja vård och vårdgivare.
Så här skriver man i tidningen:
"Primärvården är den nära och vardagliga sjukvården på vård- och hälsocentraler. Den tillgodoser de flestas behov av vård och omsorg. Målet med vårdvalssystem är att ge patienterna större inflytande, genom att fritt kunna välja mellan alla av landstingets godkända vårdleverantörer. Patienten väljer sin vård- och hälsocentral genom aktiv listning."
Detta har öppnat för privata vårdgivare och kanske vi är på väg till ett samhälle där patienten är den som gör valet av vårdgivare, och inte en politisk majoritet.
Jag hoppas det.
Tyvärr finns inte privata vårdgivare överallt, bara där det finns väldigt många människor. Ibland känner man att det skulle finnas alternativ, valmöjligheter.
Med åldrande föräldrar och svärföräldrar har jag de senaste 10-15 åren kommit i kontakt med den svenska vården ofta. Ett antal egna njurstensanfall har också lagts till erfarenhetsbanken.
Själv har jag en generellt positiv erfarenhet av närsjukvården i Vimmerby-Västervik och också Stockholm även om jag fick ligga i korridor och inte i sal, men med "de gamla" har det blivit en del dåliga erfarenheter av vården.
Eller vad sägs om att patienten väcks ur sin narkos på operationsbordet för att ett öga inte reagerade utan stod still. Fick huvudet röntgat, efter fyra timmar upptäckte läkaren att patienten hade ett emaljöga.
Stod det inte i journalen då?
Jodå.
Hade han inte läst den då?
Nej, men läkaren han bytte pass med precis innan operationen hade gjort det... men, som sagt, han hade ju bytt pass och räknade väl med att den tjänstgörande läkaren också skulle läsa journalen...Båda uppgav kategoriskt att de skulle göra en Lex-Maria-anmälan. Fortfarande två år senare var det inte gjort.
Denna händelse var början till en sjukdom hos denne åldrige man som sjukvården själva orsakade.
Eller vad sägs om patienten som klagade över smärta och fick morfin - tills de anhöriga förklarade att hans smärta kom från liggsår från galonmadrassen han låg på. Hmm... mänskliga faltorn.
Eller när min far låg sjuk, sjukvårdarna klagade på att han inte inte åt någon mat. När vi besökte honom upptäckte vi att medicinen fastnat som en seg massa i hans gom så han inte kunde svälja.
När jag fick bort den, och delade de hela inlagda päron de serverat honom (han som inga tänder hade...) så vräkte han i sig mat. Jojo, mänskliga faktorn i monopolvården.
Politikerna ska vara medvetna om att vården ut till patienterna inte alltid är den man skriver om i protokollen. Och att det kan gå snett när en mänsklig faktor är inblandad vet vi alla. Men ibland går det snett alldeles för många gånger för en och samma patient... Vad hjälper det att klaga, det finns ju ingen annan att vända sig till.
Det är monopolets ovillkorligha skoningslöshet mot kunden, brukaren.
Vi har nog kommit till vägs ände nu, tror jag... Det är dags att skrota landstingen, överföra närvården på kommunerna och privata vårdgivare och specialistvården dels på staten, dels på privata vårdgivare.
Monopolet måste brytas för patienternas skull, vi måste få välja bort dålig vård vare sig den är offentlig eller privat.
Landstingen är en kostsam, byråkratisk och politisk apparat som kostar alldeles för mycket och skapar alldeles för ojämlika villkor över landet.
Sjukvården borde utvecklas när det gäller bemötande, kundkänsla, specialistvård och närvård.Med offentlig och privat vård, finansierad med försäkringar och också viss del över skattsedeln , så tror jag att patienterna sätts i första rummet och vården generellt blir både bättre och billigare.