En sjukpensionär kom framt ill mig i lördags, när vi stod utanför Dressman i Vimmerby och höll valmöte:
- Varför ska jag beskattas så hårt som pensionär när jag jobbat och slitit ut mig hela livet?
Han var 62 år, skadad i nacken efter jobb i trä - och metallindustrin. Som sjukpensionär hade han 8.000 krornor.
Jag tycker han är ett bra exempel på att man inte generellt kan sänka skatten för alla pensionärer, utan för vissa. Man kan inte dra alla över en kam.
Åtskilliga pensionärer, 2 av 10, är miljonärer när de inträder i sitt 65:e år.
60 procent av landets förmögenhet finns hos pensionärerna.
Varför ska dessa ha ett "jobbskatteavdrag"? Så betungande är inte deras skatt idag.
Min personliga uppfattning är att sjukpensionärer som denne 62-åring borde ha skattebefrielse, liksom de gamla pensionärer som enbart har garantipensionen.
Rikta "jobbskatteavdraget" till dom och det blir bra.
Jag hoppas och tror att Allians´-regeringen kommer att se det så 2011 och framåt.
Visar inlägg med etikett Jobbskatteavdraget. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Jobbskatteavdraget. Visa alla inlägg
måndag 6 september 2010
måndag 16 augusti 2010
Pensionärerna genomskådar Sahlin
Jag brukar inte kommentera rikspolitiken i denna blogg från Vimmerby, men ska göra ett undantag nu.
Hur kan Mona Sahlin (s) tro att hon inte genomskådas då hon lovar skattebefrielse för pensionärerna med ena handen och hög fastighetsskatt med den andra handen?
Tror hon inte pensionärer bor i villor?
Jag hoppas inte pensionärerna går i den här fällan; socialdemokraterna har inte någon gång i historien lyckats genomföra en sänkning av skattetrycket och varför skulle man lyckas nu?
Nej, de enda som lyckas genomföra realökningar för det stora flertalet medelst skattesänkningar är Alliansen genom jobbskatteavdraget.
Hur kan Mona Sahlin (s) tro att hon inte genomskådas då hon lovar skattebefrielse för pensionärerna med ena handen och hög fastighetsskatt med den andra handen?
Tror hon inte pensionärer bor i villor?
Jag hoppas inte pensionärerna går i den här fällan; socialdemokraterna har inte någon gång i historien lyckats genomföra en sänkning av skattetrycket och varför skulle man lyckas nu?
Nej, de enda som lyckas genomföra realökningar för det stora flertalet medelst skattesänkningar är Alliansen genom jobbskatteavdraget.
måndag 9 augusti 2010
Familjen måste bygga upp sin ekonomi
Svar till Johan Dahlqvist:
Hur vi än resonerar Johan Dahlqvist, kan vi inte komma ifrån att jobbskatteavdraget är en stor reform för människors plånbok.
Det är synd att du inte tycker det är bra att metallaren på Ljunghälls fått en procentuell höjning av sin på 5,6 procent netto och vårdbiträdet i Vimmerby på 5,8 procent netto, bara sedan årsskiftet (tredje jobbskatteavdraget).
Du tycker detta är falsk matematik. Men titta på www.jobbskattavdraget.se och räkna själv.
Skälet till att du tycker det är dåligt är att sjuklönen och a-kassan blivit lägre. Min uppfattning är att det måste vara skillnad på att jobba och att inte jobba. Det är som alla andra försäkringar; du får inte full ersättning när nått händer, det finns en självrisk.
Att ge sjukskrivna samma ersättning som fullt arbetande innebar bland annat att vi fick över 500.000 sjukskrivna i utanförskap och mängder av sjukpensionärer som inte ville vara det, och de rödgröna var fullständigt passiva inför detta faktum.
Att mista jobbet är en katrastrof, jag håller med, a-kassenivån måste gå att leva på under den korta tid man ska vara mellan två jobb. Som jag ser det måste det byggas upp ekonomiska resurser inom familjen under de perioder man har jobb. Genom jobbskatteavderaget har folk fått mer i sin plånbok och kan alltså också avsätta mer till "självriskkontot" på sin försäkring.
Du ställer en intressant fråga: "Vem har störst chans att bli sjukskriven eller arbetslös, Glennfalk eller sjuksyrran på vårdcentralen."
Om du med mig avser företagaren generellt ska du veta att arbetslöshet för mig sannolikt innebär att jag gjort konkurs i mina företag, och då hjälper varken jobbskattavdrag, a-kassa eller sjukförsäkring utan allt jag äger försvinner. Vem lever under sådana förhållande i Sverige idag förutom företagarna?
Skulle jag bli sjuk så är det mycket tveksamt om jag kan vara sjukskriven. Datorn och jobbet fick nog följa mig till sjuksängen i så fall. För så är det för många företagare idag.
Du skriver att en familj med två barn står på bar backe när mamma och pappa blir sjukskrivna.
Jag har fyra barn, varav två hemmavarande. De betalar inte lånen till banken om jag blir sjukskriven. Jag har precis samma situation som dig.
Alla mina anställda har barn och villor. Eftersom företagaren är ägare i bolaget är det väl inte helt rätt politik (rödgrön) att se till att han/hon får sämre villkor att driva sitt företag - en konkurs skulle ju innebära att alla anställda blir av med jobbet. Eller ska facket driva företaget?
Min ideologi har aldrig varit att göra alla i Sverige lika fattiga. Och jag vill att välfärden ska tillföras alla, också företagaren som är lika viktig som sina medarbetare för att skapa tillväxt.
Där har du svar på dina ideologiska frågor.
Dina övriga frågor: Jag startade min karriär som springpojk och lärling. Jag har varit anställd i 15 år, varit egen i 23 år. Jag har erfarenhet både som anställd arbetare, tjänsteman och VD.
Jag har sett båda sidor och ett är klart: De som vill och kan jobba mycket ska få göra det och de ska få mer pengar i plånboken för det, och inte mötas av en stegrande skatt upp till 102% som Astrid Lindgren skev om en gång.
Samhället behöver dem och deras jobb för att kunna ta hand om de sjuka och svaga.
Du har inte tiden att lägga politik som jag har, skriver du, och avser förstås att det skulle vara en fördel tidsmässigt för mig att vara företagare.
Jag tror inte du riktigt känner min vardag om du tror att jag har gott om tid.
(Insändarsvar i Vimmerby Tidning)
Hur vi än resonerar Johan Dahlqvist, kan vi inte komma ifrån att jobbskatteavdraget är en stor reform för människors plånbok.
Det är synd att du inte tycker det är bra att metallaren på Ljunghälls fått en procentuell höjning av sin på 5,6 procent netto och vårdbiträdet i Vimmerby på 5,8 procent netto, bara sedan årsskiftet (tredje jobbskatteavdraget).
Du tycker detta är falsk matematik. Men titta på www.jobbskattavdraget.se och räkna själv.
Skälet till att du tycker det är dåligt är att sjuklönen och a-kassan blivit lägre. Min uppfattning är att det måste vara skillnad på att jobba och att inte jobba. Det är som alla andra försäkringar; du får inte full ersättning när nått händer, det finns en självrisk.
Att ge sjukskrivna samma ersättning som fullt arbetande innebar bland annat att vi fick över 500.000 sjukskrivna i utanförskap och mängder av sjukpensionärer som inte ville vara det, och de rödgröna var fullständigt passiva inför detta faktum.
Att mista jobbet är en katrastrof, jag håller med, a-kassenivån måste gå att leva på under den korta tid man ska vara mellan två jobb. Som jag ser det måste det byggas upp ekonomiska resurser inom familjen under de perioder man har jobb. Genom jobbskatteavderaget har folk fått mer i sin plånbok och kan alltså också avsätta mer till "självriskkontot" på sin försäkring.
Du ställer en intressant fråga: "Vem har störst chans att bli sjukskriven eller arbetslös, Glennfalk eller sjuksyrran på vårdcentralen."
Om du med mig avser företagaren generellt ska du veta att arbetslöshet för mig sannolikt innebär att jag gjort konkurs i mina företag, och då hjälper varken jobbskattavdrag, a-kassa eller sjukförsäkring utan allt jag äger försvinner. Vem lever under sådana förhållande i Sverige idag förutom företagarna?
Skulle jag bli sjuk så är det mycket tveksamt om jag kan vara sjukskriven. Datorn och jobbet fick nog följa mig till sjuksängen i så fall. För så är det för många företagare idag.
Du skriver att en familj med två barn står på bar backe när mamma och pappa blir sjukskrivna.
Jag har fyra barn, varav två hemmavarande. De betalar inte lånen till banken om jag blir sjukskriven. Jag har precis samma situation som dig.
Alla mina anställda har barn och villor. Eftersom företagaren är ägare i bolaget är det väl inte helt rätt politik (rödgrön) att se till att han/hon får sämre villkor att driva sitt företag - en konkurs skulle ju innebära att alla anställda blir av med jobbet. Eller ska facket driva företaget?
Min ideologi har aldrig varit att göra alla i Sverige lika fattiga. Och jag vill att välfärden ska tillföras alla, också företagaren som är lika viktig som sina medarbetare för att skapa tillväxt.
Där har du svar på dina ideologiska frågor.
Dina övriga frågor: Jag startade min karriär som springpojk och lärling. Jag har varit anställd i 15 år, varit egen i 23 år. Jag har erfarenhet både som anställd arbetare, tjänsteman och VD.
Jag har sett båda sidor och ett är klart: De som vill och kan jobba mycket ska få göra det och de ska få mer pengar i plånboken för det, och inte mötas av en stegrande skatt upp till 102% som Astrid Lindgren skev om en gång.
Samhället behöver dem och deras jobb för att kunna ta hand om de sjuka och svaga.
Du har inte tiden att lägga politik som jag har, skriver du, och avser förstås att det skulle vara en fördel tidsmässigt för mig att vara företagare.
Jag tror inte du riktigt känner min vardag om du tror att jag har gott om tid.
(Insändarsvar i Vimmerby Tidning)
Man bör kunna leva efter en budget
Svar till Christian Oscarsson (VT 14/7)
Tack för ditt inlägg, Christian. Jo, det är nog riktigt, oppostionell snarare än opportunist.
Betr. statsbidragen till kommunerna ligger de inte alls i motsatsförhållande till jobbskatteavdraget, som Lennart Beijer (v) tycks tro.
Och det har du sett de senaste dagarna då nya miljarder tas fram till kommunens 2011. Jobbskatteavdraget har dessutom varit så konstruerat att det gett en ökad nettolön. Men av någon anledning tycker inte de rödgröna att en nettoskattesänkning är bra för sjuksyrror på Vimmerby vårdcentral och metallare på Ljunghälls. För att få samma nettolöneökning skulle en bruttolöneökning behöva uppgå till kanske 25-30 procent. När fick de en sådan bruttolöneökning senast?
De flesta i Sverige inser att detta varit, och är, en av de mest påtagliga reformerna för plånboken hos gemene man under decennier. Reformen är bara en del i Alliansens ekonomiska politik, som hyllas brett i hela EU som ett föredöme med undantag av de svenska politikerna Wetterstrand, Ohly, Östros och Sahlin. Där ser man vikten av att ha lite utblick...
Och statsbidragen? Är det på dessa vi ska bygga en kommunal ekonomi? Ska vi sköta våra kommunala skattepengar på sådant sätt att vi ska räddas av statsbidrag, EU-bidrag och andra allsköns bidrag? Alla bidrag har ändå sitt ursprung i den enskildes totala skatteinbetalning, så det är lika bra att sköta alla pengar lika noga. Min uppfattning är att Vimmerby kommun bör kunna leva efter en budget som bygger på egna skattemedel och taxor, så långt möjligt, och så länge man inte drabbas av något oförutsett som en stor industrinedläggelse eller liknande.
(Insändarsvar i Vimmerby Tidning)
Tack för ditt inlägg, Christian. Jo, det är nog riktigt, oppostionell snarare än opportunist.
Betr. statsbidragen till kommunerna ligger de inte alls i motsatsförhållande till jobbskatteavdraget, som Lennart Beijer (v) tycks tro.
Och det har du sett de senaste dagarna då nya miljarder tas fram till kommunens 2011. Jobbskatteavdraget har dessutom varit så konstruerat att det gett en ökad nettolön. Men av någon anledning tycker inte de rödgröna att en nettoskattesänkning är bra för sjuksyrror på Vimmerby vårdcentral och metallare på Ljunghälls. För att få samma nettolöneökning skulle en bruttolöneökning behöva uppgå till kanske 25-30 procent. När fick de en sådan bruttolöneökning senast?
De flesta i Sverige inser att detta varit, och är, en av de mest påtagliga reformerna för plånboken hos gemene man under decennier. Reformen är bara en del i Alliansens ekonomiska politik, som hyllas brett i hela EU som ett föredöme med undantag av de svenska politikerna Wetterstrand, Ohly, Östros och Sahlin. Där ser man vikten av att ha lite utblick...
Och statsbidragen? Är det på dessa vi ska bygga en kommunal ekonomi? Ska vi sköta våra kommunala skattepengar på sådant sätt att vi ska räddas av statsbidrag, EU-bidrag och andra allsköns bidrag? Alla bidrag har ändå sitt ursprung i den enskildes totala skatteinbetalning, så det är lika bra att sköta alla pengar lika noga. Min uppfattning är att Vimmerby kommun bör kunna leva efter en budget som bygger på egna skattemedel och taxor, så långt möjligt, och så länge man inte drabbas av något oförutsett som en stor industrinedläggelse eller liknande.
(Insändarsvar i Vimmerby Tidning)
onsdag 24 mars 2010
Vem är lägst och vem är högst?
Debatten om reformen Hushållsnära tjänster, RUT, biter sig fast och blir sannolikt en valfråga. Jag trodde i min enfald att det inte skulle bli så.
Grunden är givetvis ideologiska skillnader.
Inte minst inläggen på denna blogg visar, typ "vem vill städa åt någon annan, i någon annans hem?", att det finns motstånd mot vissa yrkesgrupper.
Jag har så svårt att se detta.
Själv äger jag en restaurang och ett hotell.
Jag har inga problem med att åka hem med mat till någons hem, duka upp, servera och ta hand om disken efteråt. Inte heller min personal.
På denna blogg skriver signaturen Usain:
"ROT är helt ok, men med RUT är det svårare. Sammantaget ger förmodligen RUT ett positivt bidrag till ekomomin, men på den sociala/moraliska sidan blir det tveksamt. En ROT-hantverkare känner inget underläge i att arbeta i ett hem, snarare tvärtom har de en hög svansföring och det är tillfälliga inhopp. Med RUT kommer det gamla herrskap-tjänstefolkproblemet fram och pigdebatten. Det är lite för privat att städa i en annans hem och "pigan" är klart den svagare parten. Så frågan är om man med mina skattemedel ska subventionera hemstädning? Är du för fin att ta hand om din egen skit frågar sig nog mången skattebetalande arbetare? Vem som vinner i valet -10 på den frågan återstår att se. "
Utifrån detta resonemang kan vi inte ha ett enda serviceyrke i landet.
Hemtjänsten kan inte finnas - du betalar ju faktiskt för den ur din egen plånbok när du betalar skatt. Men det ses inte så.
Catering, restaurangservice kan inte finnas - du får din middagsdisk uppdiskad ("lite för privat?") - och betalar för den ur din egen plånbok. Men om du betalar till en restaurang är det annorlunda.
Vad händer med alla de bilrekonditioneringsföretag som "städar skiten" ur din egen bil? Mot betalning. Är inte din bil, ditt kök, din diskho lika privat?
Innebär vänsterideologin att vi inte ska betala för något enda i vårt privata hem, och att den som utför det inte har ett värdigt jobb, ja då ska hela omsorgssektorn omprövas.
Varför ser inte vänsterns folk att de betalar ur egen ficka även när utövaren betalas med skattemedel? Hemtjänsten är väl i högsta grad privat! Man är ju inpå kroppen på sina kunder.
Var är skillnaden: betalningen, utförandet, leveransen, företagsformen?
En annan vinkel:
Om jag köper ett frimärke - är det inte mina pengar längre då?
Svaret är att det är mina pengar tills brevet levererats, först då tillfaller pengarna posten. Visst har Posten pengarna i handen, men jag kan rättsligen kräva dom tillbaka.
Enda undantaget till denna princip är offentliga sektorn. För till den måste jag betala vare sig jag får tjänsten utförd eller inte. Det kallas solidariskt betalningsansvar för vår gemensamma välfärd, och jag kan förlika mig med detta. Pengar är inte allt i världen, och folk gör så gott de kan.
Men även den som betalar så lite som 100 kronor i skatt på ett år vill ha ut något för den hundringen. Att de som betalar 100.000 i skatt på ett år vill ha ut något för detta är självklart.
Ideologiskt skiljer vi oss här, tror vänstern, och menar att den som betalar lite i skatt är nöjd med offentliga sektorn och den som betalar mycket skatt, är missnöjd.
Så är inte fallet. Samtalar man med vanligt folk så tycker de verkligen att prestationen generellt inom sjukvård, omsorg etc inte är prisvärt i offentlig sektor (skiljer sig också mellan landstingen, exempelvis mellan småstad-storstad) , medan de tror att den skulle vara det i privat sektor. Antalet mänskliga misstag är procentuellt nog lika stort i båda driftsformerna.
En lyhörd politiker måste dra en slutsats och erbjuda både ock för att se om konkurrensen kan dra upp prisvärdheten hos båda.
Statskapitalism
En höginkomsttagare förlikar sig med att hon får betala 60% i skatt och mer, om hon får något för pengarna.
Av någon outgrundlig anledning vill inte vänstern detta, man vill ideologiskt ha ett enda alternativ och prisvärdheten ska inte bedömmas av kunden, utan av politiker som taxerar ut priset utefter kostnader, inte utefter prestation.
Detta är den stora skillnaden mellan blått och rött och den är helt avgörande för allas välfärdsutveckling, även de röda väljarnas.
Sätter man in detta resonemang i RUT-debatten finner man att skälet till att vänstern säger nej är just att man vill ha in RUT-pengarna till staten, som ska bestämma vad/vilka tjänster som ska utföras och till vem. Utan konkurrens.
I debatten tar man till argumentet att "ingen vill utföra jobb i någons privata hem" - trots att det sker idag i offentliga sektorns regi.
Det handlar inte om "arbete i privata hem", det handlar om något jag vill kalla för statskapitalism: makt åt en politik- och byråkratorganisation som inte konkurrensutsätts och inte är kundstyrd. Privata alternativ kan blottlägga skillnader i utövandet, i ledarskapet, i ägandet, i medarbetarinflytandet - därför säger vänsterideologerna nej.
Någon som drar paralleller till Kina och Googles kamp där...?
Något vänstern inte förstått är att marknaden är kundstyrd. Så i diskussionen vem som är lägst och vem som är högst så är svaret många gånger att kunden står högst.
Och om diskussionen handlar om ett företag så är det det kompetens- och viljestyrt vem som är högst eller lägst.
Det skulle gynna alla om också offentliga sektorn kom in under marknadens villkor.
Grunden är givetvis ideologiska skillnader.
Inte minst inläggen på denna blogg visar, typ "vem vill städa åt någon annan, i någon annans hem?", att det finns motstånd mot vissa yrkesgrupper.
Jag har så svårt att se detta.
Själv äger jag en restaurang och ett hotell.
Jag har inga problem med att åka hem med mat till någons hem, duka upp, servera och ta hand om disken efteråt. Inte heller min personal.
På denna blogg skriver signaturen Usain:
"ROT är helt ok, men med RUT är det svårare. Sammantaget ger förmodligen RUT ett positivt bidrag till ekomomin, men på den sociala/moraliska sidan blir det tveksamt. En ROT-hantverkare känner inget underläge i att arbeta i ett hem, snarare tvärtom har de en hög svansföring och det är tillfälliga inhopp. Med RUT kommer det gamla herrskap-tjänstefolkproblemet fram och pigdebatten. Det är lite för privat att städa i en annans hem och "pigan" är klart den svagare parten. Så frågan är om man med mina skattemedel ska subventionera hemstädning? Är du för fin att ta hand om din egen skit frågar sig nog mången skattebetalande arbetare? Vem som vinner i valet -10 på den frågan återstår att se. "
Utifrån detta resonemang kan vi inte ha ett enda serviceyrke i landet.
Hemtjänsten kan inte finnas - du betalar ju faktiskt för den ur din egen plånbok när du betalar skatt. Men det ses inte så.
Catering, restaurangservice kan inte finnas - du får din middagsdisk uppdiskad ("lite för privat?") - och betalar för den ur din egen plånbok. Men om du betalar till en restaurang är det annorlunda.
Vad händer med alla de bilrekonditioneringsföretag som "städar skiten" ur din egen bil? Mot betalning. Är inte din bil, ditt kök, din diskho lika privat?
Innebär vänsterideologin att vi inte ska betala för något enda i vårt privata hem, och att den som utför det inte har ett värdigt jobb, ja då ska hela omsorgssektorn omprövas.
Varför ser inte vänsterns folk att de betalar ur egen ficka även när utövaren betalas med skattemedel? Hemtjänsten är väl i högsta grad privat! Man är ju inpå kroppen på sina kunder.
Var är skillnaden: betalningen, utförandet, leveransen, företagsformen?
En annan vinkel:
Om jag köper ett frimärke - är det inte mina pengar längre då?
Svaret är att det är mina pengar tills brevet levererats, först då tillfaller pengarna posten. Visst har Posten pengarna i handen, men jag kan rättsligen kräva dom tillbaka.
Enda undantaget till denna princip är offentliga sektorn. För till den måste jag betala vare sig jag får tjänsten utförd eller inte. Det kallas solidariskt betalningsansvar för vår gemensamma välfärd, och jag kan förlika mig med detta. Pengar är inte allt i världen, och folk gör så gott de kan.
Men även den som betalar så lite som 100 kronor i skatt på ett år vill ha ut något för den hundringen. Att de som betalar 100.000 i skatt på ett år vill ha ut något för detta är självklart.
Ideologiskt skiljer vi oss här, tror vänstern, och menar att den som betalar lite i skatt är nöjd med offentliga sektorn och den som betalar mycket skatt, är missnöjd.
Så är inte fallet. Samtalar man med vanligt folk så tycker de verkligen att prestationen generellt inom sjukvård, omsorg etc inte är prisvärt i offentlig sektor (skiljer sig också mellan landstingen, exempelvis mellan småstad-storstad) , medan de tror att den skulle vara det i privat sektor. Antalet mänskliga misstag är procentuellt nog lika stort i båda driftsformerna.
En lyhörd politiker måste dra en slutsats och erbjuda både ock för att se om konkurrensen kan dra upp prisvärdheten hos båda.
Statskapitalism
En höginkomsttagare förlikar sig med att hon får betala 60% i skatt och mer, om hon får något för pengarna.
Av någon outgrundlig anledning vill inte vänstern detta, man vill ideologiskt ha ett enda alternativ och prisvärdheten ska inte bedömmas av kunden, utan av politiker som taxerar ut priset utefter kostnader, inte utefter prestation.
Detta är den stora skillnaden mellan blått och rött och den är helt avgörande för allas välfärdsutveckling, även de röda väljarnas.
Sätter man in detta resonemang i RUT-debatten finner man att skälet till att vänstern säger nej är just att man vill ha in RUT-pengarna till staten, som ska bestämma vad/vilka tjänster som ska utföras och till vem. Utan konkurrens.
I debatten tar man till argumentet att "ingen vill utföra jobb i någons privata hem" - trots att det sker idag i offentliga sektorns regi.
Det handlar inte om "arbete i privata hem", det handlar om något jag vill kalla för statskapitalism: makt åt en politik- och byråkratorganisation som inte konkurrensutsätts och inte är kundstyrd. Privata alternativ kan blottlägga skillnader i utövandet, i ledarskapet, i ägandet, i medarbetarinflytandet - därför säger vänsterideologerna nej.
Någon som drar paralleller till Kina och Googles kamp där...?
Något vänstern inte förstått är att marknaden är kundstyrd. Så i diskussionen vem som är lägst och vem som är högst så är svaret många gånger att kunden står högst.
Och om diskussionen handlar om ett företag så är det det kompetens- och viljestyrt vem som är högst eller lägst.
Det skulle gynna alla om också offentliga sektorn kom in under marknadens villkor.
måndag 8 februari 2010
Netto!
Ja, inte affären som i och för sig har ganska prisvärda produkter här i Vimmerby. Utan netto i plånboken.
När jag räknar lönekostnader i företaget brukar jag, som ett överslag, räkna 50 % skatt och därefter 50 % socialt. Kanske i överkant i enskilda fall, men ofta blir det ungefär så, naturligtvis beroende på skattesats för den enskilde.
Så om någon medarbetare ska ha en lönehöjning på 1.000 kronor brukar jag räkna med att företaget måste budgetera med 1.250 kronor i skatt och socialt. Det ger en kostnad på 2.250 kronor för att få ut 1.000 kronor netto. Runt räknat.
Men för medarbetaren, och för mig, är det viktigast vad det ger medarbetaren netto.
Gå in på följande länk, http://jobbskatteavdrag.se/, och se vad jobbskatteavdraget har gjort netto.
Under dessa år har effekten på nettolönen varit påtaglig.
Finns det någon tidigare mandatperiod i modern tid som givit medborgarna sådan stor nettoökning av sin lön i plånboken, och då oräknat en gynnsam ränta sista åren?
Självklart förstår jag vad skatterna går till, och givet ska vi ha en bra och effektiv offentlig sektor, ett skyddsnät för individen och ett knippe andra allmänna åtaganden.
Inte desto mindre måste det vara attraktivt att arbeta, attraktivt att ta den där extra timmen, den där extra insatsen och få något för besväret.
När jag räknar lönekostnader i företaget brukar jag, som ett överslag, räkna 50 % skatt och därefter 50 % socialt. Kanske i överkant i enskilda fall, men ofta blir det ungefär så, naturligtvis beroende på skattesats för den enskilde.
Så om någon medarbetare ska ha en lönehöjning på 1.000 kronor brukar jag räkna med att företaget måste budgetera med 1.250 kronor i skatt och socialt. Det ger en kostnad på 2.250 kronor för att få ut 1.000 kronor netto. Runt räknat.
Men för medarbetaren, och för mig, är det viktigast vad det ger medarbetaren netto.
Gå in på följande länk, http://jobbskatteavdrag.se/, och se vad jobbskatteavdraget har gjort netto.
Under dessa år har effekten på nettolönen varit påtaglig.
Finns det någon tidigare mandatperiod i modern tid som givit medborgarna sådan stor nettoökning av sin lön i plånboken, och då oräknat en gynnsam ränta sista åren?
Självklart förstår jag vad skatterna går till, och givet ska vi ha en bra och effektiv offentlig sektor, ett skyddsnät för individen och ett knippe andra allmänna åtaganden.
Inte desto mindre måste det vara attraktivt att arbeta, attraktivt att ta den där extra timmen, den där extra insatsen och få något för besväret.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)