Byråkratin tar pengarna från vård, skola, omsorg

Byråkratexplosionen har varit påtaglig i Sverige.
Snart sagt varje fråga kräver svar av en byråkrat.
Man kan tro att jag är fientligt inställd till Vimmerby stadshus efter allt tjat om att dra ned på tjänsterna där. Så är inte fallet.
Två saker:
1) Jag är säker på att det är för mycket administrativt folk på grund av för mycket regler och för stora ambitioner att klara allt i eget hus.
2) Jag är lika säker på att Vimmerby har lika duktiga tjänstemän som andra kommuner, men jag skulle vilja att de blev de bästa, de mest engagerade, de med mest sunt förnuft och att de hade full sysselsättning allesammans, med den högsta av kompetenser.

Ska utveckla lite:
Svenskarna lägger allt mer pengar till stat, landsting och kommun. Om man ser till tillväxten i samhället (industrin- och tjänstesektorns tillväxt) så ökar den snabbare i offentliga sektorn än i den privata. (Se http://www.timbro.se/, Välfärds- och Reformstrategi).
Kortfattat: Om vi växer med 100 kronor i den privata sektorn så växer vi med 130 kronor i den offentliga sektorn. Det betyder att all den tillväxt vi skapar i industrin går till den offentliga sektorn. Och lite till.

Om de pengar vi tjänar i privat sektor går till operativa tjänster inom vård, skola och omsorg är jag nöjd. Då vet jag att våra pengar går till den service som är den offentliga sektorns hjärta. Sedan återstår det att effektivisera, naturligtvis.
Men om överskottet i privat sektor går till den offenliga sektorns byråkrati, då är jag inte nöjd.
När regeringen gav 17 miljarder extra 2010 till kommuner och landsting var det för att värna välfärdens kärna; vård, skola och omsorg.
Eftersom de inte var öronmärkta gick den allra största delen, 70 %, till administration generellt.

När man granskar hur det ser ut i byråkratsverige hittar man län där personalstyrkan inom vård, skola och omsorg minskat och där antalet administratörer i samma län ökat.
Inga samband finns om det är län med fler yngre än äldre, eller vise versa.
Kan någon förklara detta?
Hur kan någon komma på att om man får 100.000 kronor så ska 30.000 gå till lärarlöner och 70.000 gå till skoladministratörer..?
Jag ska så småningom granska Vimmerbys administration, i takt med att jag får ta del av allt fler handlingar i det politiska arbetet. Vimmerby satte stor del av välfärdspengarna till att betala avtalspensioner, dvs avlöna folk som slutat med 72% av lönen bara de slutade...
IT-avdelningen på kommunen, som har fått kritik för att man inte utför jobben man ska, har på fem anställda en telefonist och en sekretertare enligt Vimmerby kommuns hemsida.
På vilket företag som helst skulle en sådan "overahead" vara förödande. Det skulle helt enkelt inte fungera.
Nu kanske det är motiverat i just detta fall, jag har inte studerat tjänsternas innehåll, vet inte om de är heltid eller deltid. Men det är konstigt att man inte samordnar växelfunktioner, utan att en liten avdelning på fem personer har både sekreterare och egen telefonist.

Hur kan det bli så att adimistratörer vinner över operativa? Jag tror problemen är två.
1) Kanslichefen, kommunens högste tjänsteman tänker inte på sin egen plånbok i förhandlingarna. Facket får en omotiverat stor roll; av 2,0 förhandlare (läs 2 personer) runt bordet är säkert bara 0,3 på arbetsgivarens sida på grund av detta. Dessutom är det ju kanslichefens arbetskamrat, än värre situation. Kanslichefen måste vara kluven.
2) Kommunalrådet bryr sig inte. Han har inte förvandlat det folkliga uppdraget på så sätt att skattepengarna är hans egen plånbok. Han tänker inte så. Han "sköter politiken" utan att förstå att leverans på grund av politiska beslut - verkstad! - är det enskilt viktigaste han har att göra.

Vad göra? Här mina svar:
På fråga 1): Sätt till en extern professionell förhandlingsorganisation. Vid förhandling om neddragning av tjänster i den offentliga sektorn ska extern part kallas in att förhandla för kommunens räkning. Skattebetalarna ska inte representeras av "arbetskamrater ".
På fråga 2): Ett kommunalråd måste ha den avgörande makten i AB Kommunens förvaltning, dvs vara "VD" för alla medarbetare. Ett tydligt ledarskap. Kommunstyrelsen är hans styrelse och kommunfullmäktige hans ägare. Lojaliteten kan aldrig diskuteras, den ska av kommunalrådet ges skattekollektivet. Han ska ha detta klart i en befattningsbeskrivning.

Om man har rollerna klart för sig börjar man kreera idéer, som alla ska ge bästa resultat till så låg kostnad som möjligt.
Jag har flera, och ska ta dem undan för undan i denna valrörelse.
En har jag redan släppt; utred utrednings- och tjänstemannabemanningen på stadshuset för att se om man inte kan dela tjänstemän eller hela förvaltningar med grannkommunerna.
Låt varje tjänsteman föra logg över sin arbetsdag och fokusera sedan i utvärderingen på vad som måste göras och inte måste göras, vad ska göras av vilka.
I näringslivet pågår ständiga organisationsförändringar, "ständiga förbättringar", och man ser otrygghet i stilleståndet, trygghet i förändringen.

Vad ska vi göra med alla pengar vi spar på minskad byråkrati?
Mitt svar: Det finns inget mål att ha Sveriges lägsta kommunalskatt. Den ska vara låg, men behöver inte vara den lägsta. Vi ska använda pengar till det de är gjorda för; att växa och ge välfärd.
Hur får man kommunala pengar att växa? Jo, genom att skapa högsta möjliga nivå i kärnvärdena; skola, vård och omsorg och på så sätt få folk att stanna kvar och trivas, företag att växa och både jobb och folk att flytta hit.
Använder vi våra skattepengar rätt växer de i form av nya jobb i näringslivet. Inte genom en rak kanal, utan genom att det ena ger det andra.

Och en sak till: hur mycket värt är det inte att kommuninvånarna vet att deras pengar går till deras barn, deras äldre, deras skola, deras fritid, deras mat och deras vård...?
Och inte till en sortering av en bunt papper i olika pärmar.
Självtillfredsställelsen är viktig; inte bara för de som utför den offentliga tjänsten, utan också för dem som betalar den.

Fotnot: (Läs om "det enkla samhället" på Gullringsbon Magnus Gustafssons, (m) blogg här.)